Meningslöst

This is a tricky situation
I've only got myself to blame
It's just a simple fact of life
It can happen to any one

You win - you lose
It's a chance you have to take with love
Oh yeah - I fell in love
But now you say it's over and I'm falling apart

Jag hatar känslan av meningslöshet... Den inträffar lite då och då. Som att saker och ting inte har en mening, att allting är förgäves. Känns lite så just nu faktiskt, men klockan är halv fyra på morgonen precis, jag vill skriva men inga ord kommer, jag vill UT och fota men vädret jävlas, dessutom har jag varit ensam ganska länge nu känns det som fast det egentligen inte är så länge. Allting härrör nog från de punkterna. Dessutom har ett par jag känner gjort slut. No names to be told. Det känns ganska tragiskt faktiskt, särskilt med tanke på att de fortfarande är kära i varandra. Hon har det svårt och han är krossad. Det känns svårt, att veta att man egentligen inte kan göra någonting, att det är något man kanske inte skall lägga sig i. Men någonting hos mig tycker det är fel på något vis. De älskar varandra. Människor som älskar varandra ska vara tillsammans. Men en annan del av mig vet att det inte alltid funkar så, allting är inte svart eller vitt, det finns jäkla massa gråskalor också.

Det finns ett par personer... som jag verkligen, verkligen tycker om. Jag vet inte om alla vet att dom betyder så mycket men jag hoppas att några av dem vet det. Det är dem man vill hjälpa, man vill sudda bort deras bekymmer, sätta ett leende på deras läppar. Det funkar tyvärr inte så bra alla gånger. Folk måste få reda ut sig själva ibland, utan inblandning, känns det som. Iallafall har en del av mig kommit fram till det, men en annan del gillar inte att acceptera det. Den delan av mig som vill se det bästa i situationen, vill se det positiva och så vidare.

Just nu orkar jag dock inte vara positiv. Inte negativ heller för den delen. Just nu är jag mest likgiltig. Det beror nog på det jag skrev i första stycket, samt för att jag har en djävulsk huvudvärk just nu och då blir jag förnekad tre saker man kan göra när man är ensam; sitta vid datorn, läsa eller sitta framför tv:n. Det sistnämnda gör jag dock inte särskilt ofta, men jag har gjort alla tre idag. Dock så har huvudvärken kommit lite senare.

Jag tror att jag ska jävlas lite mera med mitt huvud och läsa. Kanske inte en så bra idé men jag känner för att göra det... just precis nu.

Hoppsan

Jag har tagit studenten, är officiellt arbetslös. Kul? Njae. Håller tummarna för att jag kommer in på Örebro universitet. Och så hoppas jag att Ange och Sofie också kommer in där. Och Robin nästa år om han väljer att läsa vidare och läsa där.

Tommy och jag har firat två år också, för nån dag sedan (24:e). Helt otroligt... Har det gått två år? Ibland tänker jag "Oj vad länge" och ibland så "Har det gått så lite tid?" Jag kan visst inte riktigt bestämma mig för om det gått mycket eller lite tid. Det känns olika. Just nu en helknäpp blandning mellan båda faktiskt, och det är ganska sjukt. Jag träffade honom senast i tisdags och ändå saknar jag honom just precis nu. Det är också lite konstigt ibland, för ibland så vill jag hem och ha lite tid för mig själv men tydligen inte nu. Jag är fortfarande kär i honom, efter två år. Okej, två år är väl inte så vansinnigt mycket egentligen, men mitt första (och förra) förhållande tog slut strax efter två år, men då hade vi glidit isär ett tag innan också. Så det känns ganska bra. Vi hade en helt med "kvalitétstid" i Lysekil och det var hur mysigt som helst. Det kändes skönt, bara vi två (och ingen elektricitet...) och det är sånt man behöver ibland.

Ange har åkt till Peace & Love (åkte tidigare idag) och Robin är hos sin mor i Storfors. Så jag har lite tråkigt. Ska ragga lite på Linda tror jag... tihi. Sen kaaaanske jag borde städa mitt rum, men jag gör nog inte det. Däremot ska jag städa Blackys bur, men inte nu för det är ganska sent. Ah, jag tror jag är hungrig. Och jag hoppas att Tommy har fixat den där datorn och ringer snart...


Put on your armour
ragged after fights
hold up your sword
you're leaving the light
make yourself ready
for the lords of the dark
they'll watch your way
so be cautious, quiet and hark

Du

You can be anything you want to be
Just turn yourself into anything you think that you could ever be
Be free with your tempo, be free be free
Surrender your ego - be free, be free to yourself

Vad skall man göra för att hjälpa de personer som betyder mest i ens liv? Jag vill inte vara till besvär och ställa onödiga frågor, men jag vill ändå på något vis visa att jag finns, att jag lyssnar, att jag bryr mig. Fast jag tror att du vet det ändå, eller hur? Iallafall hoppas jag det, det finns en anledning till att jag brukar tala om för dig att du betyder något för mig. Som en av mina få klippor. En av två faktiskt. Då inkluderar jag inte Tommy som klippa, för blir vi tjuriga på varandra så ja... tjurar vi ett tag. Dig har jag dock aldrig blivit sur på, det är ganska otroligt... du är nog den enda människan någonsin jag inte ens kan bli sur på. Av de som någonsin stått mig nära i mitt hittills inte särskilt långa liv.

Om det inte var så att jag vet att du aldrig skulle göra illa dig själv oavsett om du egentligen vill, så skulle jag vara riktigt orolig för dig, vilket jag fortfarande är. Men det är på något sjukt sätt iallafall ganska skönt att veta att du aldrig kommer ta till de extremaste åtgärdena som det inte finns någon återvändo från.

Du är ju en så underbar person och jag älskar dig. Du är en av de finaste och bästa vänner jag någonsin haft och jag skulle inte orkat detta sista oändliga år utan dig att klaga med. Du är snäll, omtänksam, har humor, söt, kramvänlig, smartare än mig, ambitiös osv osv. Jag skulle kunna räkna upp alla dina positiva egenskaper men du kanske skulle bli generad då, hm?

Jag skulle vilja slå in skallen på dem som sårat dig, även om det är mig själv men jag hoppas att jag inte gjort något för att såra dig på något sätt. Att man ens kan göra illa dig är för mig en främmande tanke. Du som själv är så snäll och alltid tänker på andras känslor, du som bara gör illa andra om de gjort illa dig. Har du märkt att jag varit orolig ända sedan den där sommaren då ditt självförtroende fick sig en sån smäll att du ännu inte hämtat dig? Det har jag. Även om du verkade ha gått vidare, verkade ha glömt, så gnagde det alltid i mitt bakhuvud. Kanske var det också en avlägsen smärta i din blick, jag vet inte, men det fanns där.

Du, av alla människor, förtjänar så mycket mer. Du förtjänar någon som är värd din kärlek, dina känslor. Du som alltid haft otur på ett eller annat sätt i kärleken enligt dig själv. Det känns nästan dumt att vara lycklig själv... men jag tänker inte förneka mig själv den lyckan, för jag tror du skulle smälla till mig då, haha. Dessutom skulle jag vilja att du var lycklig också.

Haha. Du vet, ord i skriftlig form är min starkaste sida tror jag. Många gånger har jag svårt att uttrycka känslor "live" rent allmänt... Kanske bra för alla att veta, vad vet jag. Men men... Förstår du vad jag vill säga? Gör du? Jag vet inte riktigt om jag gör det själv. Jag tror att jag mest vill att du ska veta vad du betyder för mig, för jag har en känsla av att du nedvärderar din egen betydelse. Det vill jag inte att du skall göra, det finns ingen alls som är som du. Jag vill inte att du ska försvinna. Jag vill vara självisk och ha dig kvar. Men inte bara för mig, utan för dig med. Jag vill att du ska må bra... men det kommer nog inte att gå i en handvändning. Fast jag tänker vara kvar här. Tveka inte att höra av dig när det är som värst, tänk inte att vi som älskar dig har bättre för oss, för vad kan vara viktigare än att stötta en älskad person?