Du är borta. Borta... Min lilla fina silverfluffiga chinchilla. Det känns bara inte verkligt. Jag tittar in i buren och förväntar mig att se dig på din vanliga plats på "kräcker" hyllan där du brukade sitta och vila på den här tiden på kvällen. Annars brukade du retas med Blacky men han sitter alldeles ensam på en hylla. Jag vet inte vad han känner. Funderar han på vart du är? Vet han? Eftersom han vakade vid dig innan Jojjo fick syn på dig, innan de tog dig till veterinären... Jag kunde inte tro det var sant när jag hörde pappas öppningsfras: "Ludde är död." Jag kunde inte tro honom. Det vore så typiskt honom att säga något sådant men... jag antar, att jag trodde honom längst inne för att han lät allvarlig. Min stackas lilla chilla. Veterinären sade tydligen att det antagligen var fel på lever eller njurar. Du kunde inte behålla näringen i maten. Jag hoppas så att du inte hade ont... Jag kan fortfarande inte tro det. Jag har tittat på och rört vid din lilla kropp, fortfarande så mjuk, där den låg i lådan. Men du rörde dig inte... Du reagerade inte ens när jag blåste lätt på dig, det som du alltid reagerade på genom att förnärmat kisa mot mig. Det såg ut som att du sov. Du såg ut som när du sov... Men du vaknade inte. Du bara låg där så stilla, så stilla... Och det gör så fruktansvärt, så makalöst ont.
If tears could build a stairway,
And memories were a lane,
I would walk right up to Heaven
To bring you home again.
No farewell's were spoken,
No time for goodbye,
You were gone before I knew it,
And only God knows why.
My heart still aches in sadness,
And secret tears will flow,
What is meant to me to lose you,
No one will ever know.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar